När räknas åren i mitt liv  , när fylls utrymmet med skratt och lycka ? 

När knackar det hos mig i förväntan? 

När får jag vara med ? 

Ska det alltid vara ensamt och lågmäld viskning,  till de i andra rummet ? 

Ingen hör mig ropa 

Ingen hör mig gråta 

Ingen som känner mitt värde 

,det jag hoppas att jag har 

Men om ingen ser det , betyder det att dom är blinda eller betyder det att jag inte finns ? 

Det är okej att bara ha sig själv , det är okej att Ingen vill ha med mig. 

Det är okej att aldrig få följa med och fira , eller umgås ,att vara jag. 

Det är okej för jag vet inget annat. Jag har aldrig blivit vald först , eller haft någon att vara med , men det är okej för det är bättre att det är jag som får bära ensamheten istället för någon svagare . Någon som hade mått ännu sämre än mig det hade jag inte klarat . 

Så jag tar det att bli två , att bli kontaktad bara i syfte ,  att inte bli uppskattad för den fina jag som är. 

Övergiven av sin egen mamma,  vem fan blir det ? Så totalt dumpad .

Och dumpad går på repeat , 52 år har det hållt på .

Har släppt tror på inkludering och kärlek , hoppet har slocknat och jag inser att ingen kommer någonsin att satsa en krona på mig. 

Varken förr eller senare