om man har en vän eller någon som man känner mår dåligt ,var går gränsen för hur stort stöd och för hur mycket man ska lyssna och "hjälpa"? finns det någon gräns eller ska man ge all sin energi på att ställa upp för den som mår dåligt?

jag vet inte? jag har en vän som är i nöd ,så att säga ,hon och hennes kille tänker separera så dom behöver givetvis få prata med bla mig.

givetvis så har jag lyssnat ,försökt ge råd och vara ett stöd ,en axel att gråta ut mot.

men detta suger ju ut min kraft och min tid med min familj så när får man säga att "hit men inte längre"?

jag har alltid varit den som ställt upp för andra och har ofta känt att man mest vänder sig till mig när man mår dåligt och mindre sällan när man mår bra ,ibland känner man sig som en öppen soptunna som alla bara välter sina sopor in i .

som det är nu så känner jag mig redan alldeles för inblandat i deras liv som det ser ut nu . inte av min kvinnliga vän utan av mannen hon ska separera ifrån mest. han ringer mig och söker efter förhoppningar ,efter minsta lilla positiva sak som hon kan ha sagt till mig ,frågar om saker jag inte kan eller vill avslöja heller då hon har sagt saker till mig i förtroende och det kan jag inte svika ,så var lämnar det mig ?jo att jag måste i stort sett ljuga för honom om vissa saker eftersom min vän står mig så klart mig närmast. och det känns inte bra ,kan jag lova ,att tvingas göra det . för då blir det ju jag i slutändan som får höra att "varför sa du inte som det var när jag frågade"? vilket jag givetvis inte kan göra då jag lovat . näe ,usch vad jag känner att jag blivit inblandad i detta .

och det vill jag inte vara ...:( någon som vet hur jag kan säga ifrån på ett sätt som inte gör någon ledsen?

jag har så svårt att neka någon i nöd men ändå kan inte jag ge av min energi till någon utanför min närmaste familj för då blir jag helt utan själv .

micke sa det till mig igår ,att jag ställer alldeles för mycket för andra ,så att min glädje och ork för dom jag älskar mest i hela världen försvinner i virrvarret av andras problem.

och det är ju sant ,den gör det ,för min skalle blir ju full av tankar angående andras liv och sorger ,och då blir jag ju låg och bekymrad och det går ut över familjen vilket det inte ska göra .

nej ,måste sätta ner foten och säga att jag inget kan göra för deras förhållande  ,det måste dom själv lösa ,jag kan inte och vill inte ens försöka ,det finns ingen som löst mina problem heller när jag haft det svårt ,snarare har vännerna hållit sig på lite avstånd när jag mått dåligt ,inte alla men många.

ska ringa idag till honom och säga att jag inget kan göra för om deras relation ska kunna funka igen ,att jag har nog med mitt eget ,att få min familj lycklig ,det måste han ju fatta ...

eller?

/ kicki dii